Blogg 


 

 

 

 

 

JOURNALISTISKT ARBETE

Hälsa, idrott och medicin, barn och ungdomar, skola, pedagogik och specialpedagogik, personliga reportage och krönikor som rör vardagslivet är ämnen som intresserar mig och som jag därför skriver om.

 

 

EXEMPEL PÅ KRÖNIKOR INFÖRDA I TIDNINGEN ALLERGIA (och lite annat smått och gott).

 

 

Klassresan till Ästad gård.                                              Avslutningen på sexan blir en tvådagars resa till Ästad gård i Halland. Alla i klassen skall naturligtvis vara med, allt skall bli så kul! Det säger de flesta barnen i Mikas klass.  

Jag har bävat för resan, men vet att jag måste åka med om Mika skall kunna vara med på resan. Det går någorlunda i början, men jag ser också tydligt att Mika är utanför. Alla andra går i större eller mindre grupper, har någon att luta sig mot, inte Mika. Hon kommer sist in i tältet där barnen skall sova på natten, sitter längst ut vid matbordet när det är måltider går lite vid sidan av. Är inte med på brännboll och fotboll utan sitter bredvid, är en kon som de andra kan springa runt på brännbollen. Erik, Mikas lillebror är med och spelar i ett av lagen.

Vi vuxna pratar en stund själva över ett glas öl, när barnen i klassen är ute och leker. Samtalet går ungefär så här. ”Skall era barn vara med på Irstablixten, ja ha, jo vi, nej inte i år, men han skall vara med på Gothia cup, Vad duktiga de är, nu har de blandat sig med den andra klassen (mysigt, men inte för Mika).” Alla föräldrar är glada, samspelta. De pratar om samma saker, speglar sig, förstår varandra. Skolan kommer upp, ”ja, när det gäller uppnående målen måste väl alla ha fått godkänt i ämnena för det har ju inte varit särskilt svårt, de känner min lille son för de brukar vara hemma hos oss och leka med honom, vad mysigt de har det”. Jag sitter tyst, försöker delta i samtalet, vara en i gänget, men det är svårt. Vad skall jag säga, kanske att ”min dotter är inte med i någon lagidrott för det är för svårt för henne, hon har inga kompisar i klassen så hon har aldrig någon hemma hos sig, nej hon åker inte på läger, hon vågar inte blanda sig med de andra, hon är inte duktig i era ögon, nej hon har inte nått upp till målen i kärnämnena inte heller i so, hon tycker inte att det här är så mysigt”.

Nej, det går inte så jag säger inte så mycket sitter mest och lyssnar, ler ibland för att verka som om jag tycker likadant. Jag berättar faktiskt att hon inte har fått godkänt i något av kärnämnena. Då blir det som en micropaus i samtalet, alla är tysta, vet inte vad de skall säga, innan man fortsätter vidare i sitt samtal.

 När vi föräldrar går och lägger oss i stugan kommer Mika in och säger att hon inte kan ligga där ute i tältet för hon har fått astma. Hon får, som enda elev, sova hos oss vuxna och Erik i stugan istället.

Jag känner mig annorlunda, konstig, onormal hur skall då inte Mika känna sig. Att ta med Erik är så skönt, lättare för Mika att ha någon att prata med och lättare för mig att känna mig som en normal och duktig mamma med en son som hänger på och som är positiv och lätt.

På fredagen är det ”fångarna på gården”. Mika vill inte ha ansiktsmålning och hon vill inte vara med och tävla i tävlingsgrenarna där hon kan råka göra fel och få de andra barnens ilska på sig. Jag pratar med kvinnan som håller i tävlingarna om detta.

Efter en tävling skall barnen in i ett litet rum och hålla på med frågesport. Jag stannar utanför, tänker att jag skall visa att jag inte alltid behöver hänga med på allt. De andra föräldrarna stannar också utanför. Efter tio minuter kommer Mika ihop med en annan mamma ut till mig på bänken där jag sitter. Mika störtgråter och jag tar hand om henne. De andra föräldrarna finns på andra ställen, frågar inte, undrar inte, vågar inte ställa frågor kanske. Mika vill inte vara med på något. En kille hade sagt ”Mika, Mika, Mika håll käften nu” när de höll på att gissa på frågorna. Mika är inte en högljudd person så det fanns nog flera andra att först be hålla käften, men Mika är svagast, lättast att gå på. Ingen försvarar henne heller när klasskamraten är mot henne.

Jag gör som jag brukar göra tröstar henne ett tag, försöker avleda det sorgsna mot annat. Börjar prata om ridvägar som finns på en karta över området. ”Här skulle vi kunna hyra hästar till sommaren och här skulle vi kunna bo.” Mika glömmer det ledsna och börjar prata om sommaren också. ”Skall vi gå till de andra nu då.” ”Nej, jag vill inte vara med mer.” Jag går till de andra. Ingen undrar, eller bryr sig om vad som har hänt, ingen av de andra föräldrarna går bort till henne. Barnen står i två grupper och gissar på nya gåtor, omedvetna, eller medvetna om Mikas våndor.

När de gissat klart ber jag Mikas grupp att gå till henne och be henne vara med igen. Efter viss tvekan börjar några gå och sedan går några till, men Mika springer iväg när de kommer fram, hon är fortfarande ledsen. Jag blir också ledsen en mamma frågar hur det går och jag säger att det är så här vi ofta har det, det är svårt att förklara och det är svårt att förstå. Mamman svarar mig med att ”ingen förälder kan nog förstå någon annan förälder” jag känner mig kränkt och oförstådd av hennes svar. Kan inte låta bli att gråta fast jag verkligen inte vill det, men allt känns så hopplöst, så sorgligt så jobbigt. Allt jag försöker hjälpa Mika med och ändå blir det fel hela tiden. Jag går iväg med mina svarta solglasögon och samlar mig och tårarna bakom ladugården. Efter ett tag skall barnen igenom en labyrint som är kolsvart. Den vill Mika vara med på och hon lyckas komma igenom innan några av klasskamraterna lyckas så hon är glad igen. En gren till tävlar man i, Mika sitter bredvid och tittar på, men nu är hon ganska glad i alla fall. Jag känner mig annorlunda än de andra föräldrarna vet inte hur jag skall vara, hur jag skall förhålla mig, kan inte vara mig själv.

Sedan är det lunch, Mika sitter som vanligt längst ut på ett bord tillsammans med Erik och en av pojkarna i klassen. Efter lunchen kan jag skylla på att jag måste hem för att hundarna har varit ensamma sedan tidig morgon när maken åkte på jobbresa.

Vi åker ifrån Ästad gård, vinkar till de andra som skall fortsätta skolresan med att bada, umgås, chilla. Jag känner mig lycklig i bilen, äntligen över – FRI! Jag kan andas igen. Nu skall vi hem och nu skall Mika få vara den hon är, den glada och lyckliga tjejen hon är hemma – igen

 

Förstå

Jag förstår inte varför det skall vara så svårt att förstå vissa saker. Som att tål man inte mjölk, så tål man INTE mjölk, ELLER grädde, ELLER yoghurt heller för den delen – inte ens lite. Eller om man har astma och man får svårt att andas, då måste man ha medicin, just då, inte nästa dag, eller om tio minuter.

Skall det vara så himla svårt att förstå?

Själv förstår jag det mesta. Jag förstår till exempel att det är besvärligt att sitta i rullstol, att man inte kan köra bil om man är synskadad, att man kan känna sig utanför om man ser annorlunda ut eller att det är svårt att skriva om man inte har en arm.

Eller gör jag verkligen det – förstår, alltså. Kanske på ytan, men på riktiga mörka havsdjupet, tusen meter ner?

Njej, får jag svara mig själv. För jag kan provköra en rullstol och försöka känna hur det känns, men hur det verkligen känns att sitta i rullstol vet ju faktiskt bara den som inte kan resa på sig och gå igen efter en halvtimmes åktur. Att vara rädd för att få i sig något man inte tål – det förstår nog bara den som själv är allergisk mot föda, fullt ut alltså.

Det är ett problem. Men det får jag acceptera. Själv skall jag fortsätta att försöka förstå. Första steget är väl att förstå, att jag och alla andra inte förstår – och att det är mänskligt!

 

 

På sjukhus

Häromveckan blev sonen inlagd på sjukhus. Efter täta doser av Ventolin utan förbättring var det dags att åka.

In kommer vi, det omaka paret. Jag lätt utmattad, efter två dygn utan sömn och sonen, snarlik en studsboll, efter lika lång tid med Ventolin.

– Akuten för vuxna ligger längre bort.

– Nej, nej, det är han som är sjuk, jag är bara utmattad.

Klämman på fingret ger besked. Trots pigg uppsyn, har sonen svårt att syresätta sig. Det blir inläggning.

Sonen har legat inne flera gånger på grund av astma. Det är inget som han uppskattar.

– Inte sova över, ropar han med pipig röst.

– Bara lite, försöker jag.

– Iiiiiiinte sova över, skriker han och börjar jogga på britsen.

Då känner jag att det är dags att köra en nödlögn.

– Nej, vi skall inte sova över, vi skall bara viiila oss lite (klockan börjar närma sig midnatt).

Uppe på avdelningen blir det provtagning. Då råkar en sköterska säga.

– Ni skall ju sova här i natt.

Varpå sonen vrålar, samtidigt som han gör en kullerbytta i sängen.

– Iiiiiinte sova över, det sa du mamma.

Mer än matt fiskar jag upp en tatuering föreställande en noshörning ur presentlådan.   

Sonen får syn på den och tänker om.

– Okej, mamma. Jag sover över om jag får ha noshörningen på armen.

Och det fick han.  

 

 

Orakadebentankar

När jag var i USA som lägerledare en sommar på 90-talet så upptäckte jag efter en tre fyra dagar att jag satt lite isolerad. Flera andra tjejer satt en bit bort. Tisslande och tasslande med varandra och ibland kikandes på mig. Jag låtsades inte märka av dem men ställde naturligtvis in mina öron på tisselfrekvensen. Det visade sig att det samtalet gick ut på var att jag hade orakade ben och att det var äckligt och antagligen något som barbarerna från Europa inte brydde sig om. Vilka idioter och så inskränkta, hemma i Sverige får man i alla fall vara som man är, tänkte jag samtidigt som en längtahemtår föll nerför min kind.

Tre dagar stod jag ut. Sedan föll behåringen av när jag stod i duschen en morgon. Efter det blev jag nästan accepterad som en i gänget, fast några var ändå lite avvaktande till mig hela sommaren. ”En kvinna som låter håret växa på benen kan omöjligen vara helt okej att umgås med” typ.

Numera rakar jag mina ben vid behov, men inte alltid. Visst har jag ibland känt mig uttittad men inte värre än att jag klarat av det. Döm av min förvåning när jag häromveckan började på babysim med min lilla bebis. I mammagruppen innan det första doppet pratades det vitt och brett om blod, bajs, kräks, krystvärkar och allt annat som rör förlossning och barn. I den gruppen borde väl taket vara högt kan man tycka. Eller? Men när vi sitter där i bara mässingen om man inte räknar med baddräkten då, så märker jag att det mitt under samtalet smyger iväg några förlupna blickar ner på mina ben från de nyblivna mammorna innan deras ögon återvänder till samtalet om kräks, bajs och blod. Resten av väntetiden pressar jag liksom in mina ben under plaststolen jag sitter på för att dölja denna skam att ha stubbiga ben. De andra nyblivna mammorna däremot, de vräker ut sina, korsade eller raklånga, men alla nyrakade ben. Plötsligt hade jag blivit utanför gruppen, på grund av ett par orakade spiror!

 

Idag innan simningen har jag rakat benen. Idag skall jag också vräka ut mina glansiga och perfekta ben. Äntligen! Fast egentligen tycker jag att de enda som borde ha något att säga till om i frågan är jag själv och min sambo. För det är ju bara vi som blir drabbade av stubben som kommer inom tolv timmar.

 

Men varför är det så egentligen att det bara finns ETT sätt som är rätt i en grupp och att alla andra sätt/alla andra människor som inte gör/är på det sättet är fel och puttas ut?

 

 

Historien om den lilla jackfabriken

Det var en gång en liten fabrik där de få personerna som jobbade på fabriken sydde jackor. Varje jacka hade äkta pälskrage och syddes helst i svart eller mörkgrönt. Fabriken låg i Kanada där kölden lägger sig som ett kylblock över blommor och träd, hus och människor redan i slutet av september. Det var bra att den där jackfabriken fanns för då behövde inte människorna i det kalla landet frysa hela vintern.

Det fanns flera modeller. En gick långt över rumpan. Den var för dem som var ute mycket och som dessutom stod ganska stilla i vinterkylan. Det fanns den midjekorta varianten med tillhörande byxor för helikopterförare och truckförare som behövde vara rörliga och som inte alltid satt ute i kylan. Sedan fanns det en massa andra modeller för sina brukares speciella behov. Alla jackorna innehöll det finaste dunet, just för att stoppa den kanadensiska kylan. Man var stolt över sina jackor på fabriken, därför sydde man på ett märke på dem.

En dag skulle Amerikas president hälsa på landet. Kanadas regering ville ju inte att presidenten skulle få kalla fötter för landet. Därför bestämde man att presidenten minsann skulle få en riktigt varm och skön jacka från fabriken när han kom på besök. Presidenten tog på sig jackan och myste.

Journalisterna och fotograferna som följde med på resan hade förmodligen jackor av sämre kvalitet och förmodligen frös de många gånger under besöket i Kanada. Men de gjorde sitt jobb. De filmade, fotograferade och intervjuade presidenten. Nyheten om att presidenten var i Kanada på besök kablades ut till många länder i världen. Sverige och svenskarna fick reda på att presidenten var i Kanada till exempel. Och jackan syntes i alla medier.

När sedan vintern kom till Sverige var det många som, liksom presidenten, ville gardera sig mot kylan. Även om den är något mildare här i Sverige.

Jackhysterin startade och det gick så långt, att knappt en enda kanadensisk jacka gick att uppbringa i hela vårt avlånga land.

Fabriken i Kanada fick snabbupplära nya sömmare för att hinna skicka alla jackor som svenskarna beställde. Den korta helikopterpilotsjackan, utan tillhörande byxor, blev ”tjejjacka”. Den långa modellen blev ”killjacka”.

I det kalla landet Kanada har helikopterpiloterna fortfarande den korta varianten med byxa och den långa bärs av de som står ute i kylan länge.

Om presidenten fortsatte att använda sin jacka när han kom hem till sig förtäljer inte historien.

 

 

Om superhjältar hade astma

Jag rycker Bricanylen ur sonens händer. Han blir sur. Han vill ha mer - inte för att det behövs - utan för att det är storasysters medicin.

Sonen tycker det är coolt att ta astmasprej och syrrans medicin är bäst. Jag inser att han inte alltid kommer att tycka så, att syrran är bäst och att astmamedcin är coolt. Som många andra barn med astma kommer han förmodligen tycka att det är jobbigt.

Men tänk om Batman eller Tarzan eller för den delen, Pippi Långstrump tog astmamedicin i filmen eller boken som handlar om dem, varje dag, morgon och kväll. Hur bra hade inte det varit? Då hade inte astma förknippats med svaghet, bara en naturlig del i en hjältes vardag.

Tänk dig, Batman svarar i telefon;

Jag kommer och räddar alla i den brinnande bussen.

Så tar han lite luftrörsvidgande innan han kilar iväg. Visst hade det funkat? Så kunde man koppla någon it-tjänst eller telefon till disken. Det och Batman hade gjort susen. På skolgårdarna hade det låtit "wow, har du astm, vad fräckt!"

Enda gången en person med astma gestaltas på film nu, är som offer, helst för en sadistisk kidnappare. Kidnapparen håller henne/honom fången i en källare med dålig luft där hon/han ligger och kippar efter luft medan poliserna kämpar mot klockan. Men poliserna, de har minsann inte astma.

Nej, det är dags för fler astmahjältar på film och i böcker. Då skulle ungarna som knatar runt med astmamedicin i fickan få känna sig lite coola - som hjältar helt enkelt.

 

 

Det lackar mot jul

Familjen har det så mysigt innan jul. Knäcken står och puttrar gemytligt på spisen under tiden som skinkan griljeras. När skymningen faller slår vi oss ner kring köksbordet och packar in klapparna med lack och vackra snören. Vi smuttar på glöggen allt medan granen kläs i glittrande kulor. Barnen sitter som små julgransdekorationer i sitt nylockade hår, välstrukna kläder, tindrande ögon och spelar spel, varje kväll - hela december faktiskt. Eller?

Nja, i vår familj kokar knäcken fast (kan beror på att den är mjölkfri) och griljeringen blir alltid för tunn. En och annan glögg slinker ju förstås ner på alla tillställningar man släpar sig till i kolmörkret (med hembakta mjölkfria lussebullar och pepparkakor till dottern) där mandlar och nötter drälls på golvet (vilket kan stressa även den lugnaste medmänniskan). Granen, ja den klär vi i de juldekorationerna som fortfarande var hela när vi packade ihop julgranen förra gången.   

Nu skall ni inte tro att vi inte har det trevligt på jul eller inte längtar till att få klä granen, det gör vi, men måste det vara så MÅNGA måsten. Hela december, som vi längtat efter sedan skolan började i augusti, blir ju som ett 800-meters lopp där det liksom känns som om man aldrig kommer i mål och när man väl skär mållinjen har man så mycket mjölksyra i kroppen att man inte orkar annat än att lägga sig raklång i soffan och smacka på en stenhård, något bränd, mjölkfri knäck.

Fast på julafton när barnen både är nylockade, nybadade, paketen ligger under granen och jag ligger i soffan med mjölksyran, då tycker jag ändå på något konstigt sätt att det var värt det.

 

 

Det är lapparna som gör det

Dotterns favoritfik ligger i Sälen.

- Jasså, har de kanelbullar modell tefat, personal som sjunger och är utklädda till roliga figure eller inredning som påminnner om ett sagoslott, kanske du tänker.

Nej, faktiskt inte. Bullarna är normalstora, utbudet är normalstort och personalen som är normaltrevlig varken sjunger eller är utklädda. Mysfaktorn är faktiskt under normalmysig, men ändå, dottern älskar det och brukar fråga redan när vi sväger ut på Karlstadsvägen när vi är där.

Vad är det då som gör dottern så exalterad? Jo, det är lapparna som gör det. Små papperslappar med kosor, kycklingar och nötter. Det är det som gör hela fiket, faktiskt.

Dottern kan beställa själv, behöver inte bli besviken, för de kakor och bullar som står bakom lapparna med kossan betyder "ingen mjölk här inte". Inget skakande på huvudet tätt följt av "det vet jag inte" eller "oj, jo det var visst smör i, det hade jag ingen aaaning om" eller "innebär mjölk smör också?" hos personalen.

Då är det ju å andra sidan desto viktigare att personalen tar riktigt allvarligt på sin uppgift. Så att det inte blir som den gången vi besökte en restaurang där varje skål av buffén och vidhängande efterrättsbord hade en lapp med innehållsförteckning.

Jättebra, tyckte vi och dottern fyllde tallriken med frukt och chokladsås. Det var bara det att den vikarierande kocken hade gjorten egen chokladsås - med grädde i. Det var inte lyckat, men det är en helt annan historia.

 

 

Hönsmamma

Jag erkänner, jag är en hönsmamma. En sån som skyddar och fejjar och grejar runt mina barn. Som curlar och sopar - för mycket ibland.

Egentligen skulle jag vilja vara cool och inte så hönsig av mig. Då skulle jag alltid vara nyklippt, ha massor av egna intressen och förverkliga mig själv.

Jag skulle inte oroa mig för att barnen trillar och slår sig eller får astma eller sätter i halsen, blir skrämda eller är olyckliga i största allmänhet. Och så skulle jag bara tycka att det är härligt att gå på restaurang med familjen – inte vara rädd för att kocken missar maten och serverar något med mjölk i till min dotter. Jag skulle alltid tycka att livet är toppen. Vara cool helt enkelt.

Men lite av hönseriet skyller jag astman och allergin på.

– Har du tagit medicinen idag, har du med dig bricanylen, är tungan svullen, har du jobbigt att andas?

Vissa frågor krävs att man ställer som astmamamma. Då är det lätt att omvårdnaden övergår i curlande. Men hur skall man veta vad som är vad?

En allergiläkare sa till mig en gång att det extra skyddet man lägger runt sina allergiska barn gör att några av barnen slipper bli riktigt sjuka – statistiskt sett alltså.

När jag tänker på hans ord, bestämmer jag mig för att bli en stolt, rakryggad hönsmamma istället. Visst, satsa på att bli lite coolare och klippa håret lite oftare, oroa mig mindre. Men hönseriet, det fortsätter jag med.

 

 

 

 

aduct.se © 2008 • Privacy Policy • Terms of Use

www.aduct.se